Vi alla har nåt slags problem vi har svårt att ta tag i och försöka få hjälp med. Jag också, jag har mer än ett. En av dom sakerna jag har svårt med är allt med min farfar, jag vet att jag har nämnt det förr men det kanske inte är alla som har sett det. Jag hade under en lång tid svårt att prata med folk, att säga hur jag kände och om det var nåt som gjorde mig ledsen och vad. Så pga det så gick jag runt med så många tankar i mitt huvud och så många tårar i mina ögon jag inte släppte ut. Det dröjde ett tag innan jag verkligen insåg att det var jättedåligt att gå runt och bära på saker och inte försöka få hjälp. Jag började därför prata med folk, skriva texter som jag inte alltid la ut som ligger i filer på min dator. Visa för nån eller inte men bara att få uttrycka mig i ord och skriva ner mina tankar och känslor hjälpte så mycket. Mina tankar fanns i min dator och papper, inte lika mycket i mitt huvud längre. Nu säger jag inte att man ska förtränga känslor, absolut inte. Jag menar inte att man bara ska skriva ner hur man känner, det hjälper kanske men inte helt. Man måste prata med en människa, och om det är ens föräldrar, ens vänner eller en kurrator är upp till var och en. Men att bara få prata av sig tar bort bit för bit den där tunga stenen som har hållt en nere. Det är så underbart, dem måste inte säga jättemycket bara lyssna. I början var jag också rädd, nervös och kände mig konstig. Men vet ni vad? Jag var inte det, är inte det och kommer aldrig vara det. Ingen är sämre än någon annan, folk har försökt hela mitt liv att få mig att inte vara Klara längre, dom har sagt saker som har sårat mig. Men jag vet att det skulle såra mig mer om jag gjorde som dom ville, om jag inte var mig själv 110% hela vägen ut. Och det är ALDRIG okej att trycka ner någon annan. Om man inte är nöjd med sig själv så kommer man inte bli glad. Jag har inte världens bästa självförtroende, jag tycker inte att jag är en skönhetsdrottning. Men jag accepterar mig själv, tänker på det positiva och varje gång jag tittar mig i spegeln säger jag en sak jag är nöjd med. Det har gjort sån skillnad, mitt självförtroende har gått från 0 till 70 på nåt år. Om man är nöjd med sig själv är det skitsamma vad andra tycker. Jag har blivit kallad ful, mongo och massa sånt. Men fuck dom som har sagt det, take me for who I am or leave me for what I am. För den enda i livet du måste göra nöjd är DIG SJÄLV, det är dig själv du spenderar varenda sekund, minut, timme, vecka, månad och år med. Var nöjd med dig själv och umgås med dem som gör dig lycklig. Jag har många problem, jag har haft problem med att vara rädd att sätta i halsen så jag gick ner typ 10kilo i vikt. Jag åt bara fil och drack nästan, annars tuggade jag typ 100gånger på en tugga, jag blev tvungen att se bilder på folk med anorexia för att inse att det var ALLVAR. Saken jag vill komma till är att ingen är flawless, alla har något litet problem med sig själva, det är är det som gör en speciell. Det är det som gör en unik, det är inget fel med att vara mänsklig och fälla en tår då och då. Det är inget fel med att inte vara perfekt. Ta vilken som helst, alla har brister, alla har nånting som inte gör dom perfekta. Your flaws make you flawless. Glöm inte det. Beauty is on the inside.