Nu tänkte jag göra ett ''djupt'' inlägg igen, det kommer handla om att sakna och älska någon så mycket men man alltid bråkar. Nu pratar jag inte om kärlek i den slags formen eller vad man ska säga. Utan det handlar om vänner, såna man trodde att man skulle ha hela livet ut. Den personen jag tänkte prata om idag vet vem hon är, vi träffades på våran förra skola och trodde aldrig att vi skulle bli så nära vänner som vi blev. Vi har sjukt många minnen, bra och dåliga. Sånna som är värda guld. Vi var vänner ett låångt tag utan drama, men med tiden blev allting värre. Vi båda bytte skola och träffades inte lika ofta, men är vi gjorde det kom vi bra överens. Till en början iallafall, men sen kom lögnerna och hon valde att tro på det. Och det är självklart hur synd som helst, och jag trodde att jag skulle bli bra men sanningen är att det bara blev värre. Vi har bråkat hur många gånger som helst, hon har trott på hur många lögner som helst. Folk som jag inte ens känner ljuger om att jag snackar skit så att hon sa massa elaka saker till mig. Jag blev besviken, riktigt djupt besviken och ledsen över hur nån jag känt så länge inte ens frågar mig utan väljer att tro på det direkt. Sen ville hon att jag skulle förlåta henne, och jag vet inte helt ärligt om jag har det, vi har pratat. När jag skriver det här idag vet jag ine vart hon står längre, jag vet inte om hon fortfarande ser mig på samma sätt som förr. Men hon är en underbar människa, och hur mycket hon än sårat mig så älskar jag henne så jävla mycket. Det går inte att beskriva hur svårt det har varit utan henne vid min sida. En dag kanske vi blir i närheten som förr. Och om du ser det här så älskar jag dig så sjukt mycket, alla stunder med dig har varit grymma. Och om du tycker att jag har svikit dig på nåt sätt så är jag ledsen, men jag kan inte gå och oroa mig varje dag om jag gör fel eller inte. Jag älskar dig, så djupt...