Så nu är vi inne på dag 3. Och det kommer nog bli lite jobbigt för mig att skriva om dehär. Jag saknar många människor, dom flesta som bara lämnat. Som bara behandlat mig som riktig skit. Jag vet inte varför, men jag är en sån som har svårt att låta det gå. Jag har försökt så otroligt mycket, särskilt för en person. Den här personen var som min syster, hon var den första jag sa saker till. Det hände en sak, och jag vet inte varför för det var inte ens en big deal. Men aa hon ville inte ha med mig att göra längre tydligen, och det har gjort sjukt ont. Ser henne i skolan, och ja. Men den personen jag tänker skriva om just idag, det är ingen människa som valde att lämna mig. Det var någon som gjorde allt för att stanna. Någon som kämpade i en jättelång tid. Den här personen är min hjälte, den här personen är min farfar. Kommer ihåg när jag var liten, allt var så bra. Men sen blev jag äldre och han började må dåligt, men han gick inte till doktorn förrän det hade gått några veckor. Och då hittade dom cancer.

 

Jag såg min farfar gå igenom allt, att inte kunna äta till att inte kunna gå. Jag följde med han på behandlingar och ja.. Det var tufft asså. Till slut blev det så tufft att jag knappt orkade gå dit mer. För jag såg världens bästa människa ligga och lida framför ögonen på mig. Och det fanns inget jag kunde göra. Jag ångrar det så mycket, om jag skulle få ändra något skulle jag ändra allt. Jag skulle spendera varje sekund vid hans sida. För nu tre år senare när jag sitter här och skriver, finns inte min farfar mer. Jag kan inte gå över varje dag och träffa honom. Det gör ont, men det gör mig till en bättre människa. Det får mig att kämpa varje dag, för både mig och andra. För det är så min farfar gjorde. Så ja, det var väl de..