If you're lucky enough to be different, don't ever change!
Om ni har läst min blogg ett tag vet ni kanske att jag gjorde ett inlägg om hur jag hade det som liten och nu, men jag glömde lite detaljer som jag hade tänkt att berätta om i det här inlägget. Och jag gör absolut inte det här för att få uppmärksamhet, jag gör det för att bevisa att vara annorlunda är en bra sak och att man inte ska låta andra människor ändra på en.
På den här bilden ser ni en osäker 6åring, jag hade precis börjat skolan och jag hade rätt så mycket problem med att skaffa kompisar. Det kändes som om att jag aldrig riktigt passade in, varför kunde inte jag också få vara med? Är det för att jag inte är lika cool, är det för att jag ser annorlunda ut? Jag visste helt enkelt inte varför det skulle vara sån stor skillnad på mig och dom. Jag blev nästan alltid andrahandsval, men självklart kände jag mig speciell då, när dom äntligen ville vara med mig. Nu säger jag inte att alla hatade mig, jag hade en riktig kompis, hon går i min klass än idag men vi är inte lika nära längre. Men det kändes som om dom hade allt och jag hade inget. Det dög bara att vara med mig när inte dom andra kunde. Jag fick höra fula ord, blev alltid lämnad sist i matsalen och var helt enkelt inte som dom ville att jag skulle. Jag ville vara som dom och klättra i den stora klätterställningen och självklart ramlade jag ner och fick så ont i ryggen så att jag inte kunde gå på några veckor. Skolan stängdes ner efter 2år och då trodde jag att allt skulle bli annorlunda.
Här ser ni en bild där jag hade bytt skola, det var bättre men helt klart inte okej, en av dom där tjejerna gick kvar och hon var inte så trevlig mot mig, lögner hit och dit, fula ord och tillochmed övertalade folk om att inte vara vän med mig. Men då träffade jag en fantastisk människa, hon och jag blev bästa vänner, hon fanns alltid där och jag trodde att hon alltid gillade mig som jag var. Det blev möten om det där med elakheten och det började ljusna för mig, det kändes som att jag äntligen hade en plats i ''gänget''.
Som ni kanske ser på den här bilden så var jag äntligen lycklig, jag hade allt jag ville ha. En underbar familj, bra vänner, ja allt. Jag var lycklig, men sen hände nåt hemskt som skulle ändra mitt liv för alltid. Min farfar hade fått cancer. En obotlig cancer, vi visste innerst inne att han inte skulle klara sig, men ändå lurade vi oss själva. Iallafall jag, jag drömde inte om något annat än att ett mirakel skulle hända och att han skulle bli frisk. Det här var bara några månader innan han gick bort, den 19aug 2010 så somnade min vackra farfar in. Hans begravning var så fin, men så hemsk. Jag glömmer aldrig hur tufft resten av det här året var. Alla var så nere, jag också såklart.
Här var jag 11år, och det var det första året utan min farfar, jag hade det väldigt tufft och en bit av mig saknades, jag hade underbara vänner och en underbar familj, men ingen farfar. Jag försökte gömma tårarna bakom ett leende men det fungerade inte till slut. Men bortsett från det mådde jag ganska bra, jag hade ingen som var elak. Jag hade bytt skola igen, men senare fick jag lite problem med en tjej min klass, fast nu är vi jättebra vänner haha. Men jag passade in rätt bra och sådär.
Här hade jag precis fyllt tolv år, jag saknade fortfarade min farfar, men jag mådde bättre. Jag hade kvar min speciella vän som jag hade träffat på min förra skola och vi träffades rätt ofta. Jag hade även andra vänner. Och jag hade precis börjat prata med en tjej som hette Diana. Hon var så himla snäll och förstod mig så bra. Jag och min familj var även tightare än någonsin, alla mådde bättre.
Och såhär ser jag ut nu, starkare än någonsin. Blivit sviken många gånger, men jag står upp. Klart att jag inte alltid mår bra, men jag mår tillräckligt bra för att stå upp för det jag tycker är rätt. Jag skulle inte tveka en sekund idag på vem jag är. Jag är Klara Frank, en ganska blyg men bra person. Jag är faktiskt stolt över mig själv, jag är faktiskt stolt över att jag har visat folk att jag kan vara mig själv. Och ni vet den tjejen som alltid fanns där som jag träffade på förra skolan? Hon finns inte med i mitt liv längre, hon lämnade mig för rykten. Hennes val, och nu försöker hon ''få mig att ändra mig'' men no way girl. Men på andra sidan den där Diana? Hon och jag är bättre vänner än någonsin, är så jävla stolt över att hon finns här, jag kan prata med henne om vad som helst. Och jag tror att hon vet att vad det än är kan hon komma till mig, skolan är bättre också. Jag har kanske inte mest vänner i världen, men jag har några som är värd mest i världen. Och jag har världens bästa familj också, som alltid finns här. Min farfar saknar jag som fan, men jag hoppas verkligen att han har det bra nu. Ibland är det bättre och ibland sämre. Men jag har lärt mig att se det ljusa i allt, att dom bra sakerna är det man ska le för, att falska vänner är dom som förlorar något. Från den tillbakadragna osäkra tjejen som kände sig annorlunda till den jag är idag. Ja, jag är riktigt stolt.Glöm aldrig vem ni är, glöm inte att ni är vackra. Låt insidan glänsa och var ALLTID er själva, för ni är underbara, precis som jag och alla andra människor, för livet handlar inte om vem som har finast läppglans eller mest saker, det handlar om vem man är där inne.
Love you guys!
Kommentarer
Trackback
