Jag satt och tänkte lite, en av sakerna som kom upp i mitt huvud var att jag är en rätt känslig människa.

Jag gråter lätt och ganska ofta, en liten sak kan göra hela min dag till skit.

En sak jag ofta är ledsen över är min farfar, världens goaste och underbaraste människa som tyvärr inte finns med oss idag.

Jag känner igen min farfar som en solstråle som alltid hade ett leende på läpparna, han var alltid så glad och omtänksam.

Jag har gått igenom mycket i mitt liv, men det svåraste var helt klart att se min farfar bli sjuk och inte kunna göra något... att se honom lida så mycket och inte veta om han skulle överleva eller nånting.

Jag gick varje dag och tänkte att jag kanske hade sett min farfar för sista gången, det blev som en hemsk tanke som alltid fanns där.

Den dagen mamma kom till skolan och sa att han hade somnat in var det jobbigaste jag någonsin upplevt, mitt ljus i livet var borta och jag skulle aldrig få en kram av honom nå mer...

Dessa tankar går runt än idag, OFTA och jag kommer alltid sakna en liten bit av mitt hjärta.

Andra tankar som går runt i mitt huvud är falska människor-falska vänner.

Ni kanske inte vet det, men ett tag snackades det väldigt mycket skit om mig, lögner och rykten hit och dit.

Jag blev sårad så djupt, jag kände mig ensam och misstrodd, av folk som en gång varit mina vänner.

Till den hemska personen som ljög skrev jag ''Du får hata mig hur jävla mycket du vill, men att få folk runt om mig att hata mig med massa lögner är det lägsta man kan sjunka''.

Som svar fick jag massa elaka ord kastade i ansiktet, jag var ful, konstig, och inte värd någonting helt enkelt.

Men nu idag så vet jag vilka mina äkta vänner är... jag vet vilka som finns här för mig vad som än gäller.

Jag vet vilka som älskar mig och bryr sig, och dessutom har jag världens underbaraste familj.

Utan dom här människorna hade jag inte varit den jag är, jag älskar dom från djupet av mitt hjärta.

Ja visst, jag bråkar självklart med mina föräldrar ibland, men det är bra att dom säger till vad som är rätt och fel, för annars hade jag inte vetat det.

Jag försöker bete mig så moget som jag kan, och ja det är klart att jag kan bli en bitch ibland... alla kan det.

Ofta tänker jag på hur mitt självförtroende har växt genom åren, från den osäkra, blyga tjejen till den jag är idag.

Om jag inte hade gått igenom det jag har gjort hade jag aldrig haft det självförtroendet jag har idag, aldrig.

Nu kan jag ställa mig framför spegeln och tycka att minst en sak med mig är vacker, och det är nåt jag bara kunde drömma om förr.

Jag blir riktigt glad av att höra snälla och gulliga kommentarer ifrån andra människor, man blir så glad i hjärtat.

Saken jag vill komma till är att man kan vrida och vända på det hur mycket man vill, ingen är perfekt och kommer aldrig att bli det, alla har brister, både bra och dåliga.

Men det kan vara orsaken att du är du, orsaken till att någon älskar just dig.

Det var bara några tankar ifrån mig, ni är vackra och värdefulla precis som ni är... låt ingen ändra på er.

Ni är ni och dom är dom!

Puss alla fina bloggläsare, ni är guldklimpar :)

I'm beautiful and I'm not gonna give anyone the right to make me feel like I'm not...