Det pirrar verkligen i min mage när jag hör ordet sommar, tänk att sommaren snart är här. För mig kommer den här sommaren vara både hemsk och underbar. Det som krossar mig mest är att lämna alla klasskompisar, dem människorna som jag bråkat med, kramat och skrattat med. Dem är inte bara mina klasskompisar, dem är mina bröder och systrar. Folk som jag aldrig någonsin kommer glömma bort. Jag har känt mig trygg på den skolan, och allt tack vare alla underbara vänner jag har fått. Förra helgen så fick jag helt enkelt hur mycket tankar som helst. Om några veckor så är det kanske den sista gången jag ser alla. Vissa byter skola, vissa flyttar. Det är en jobbig tanke verkligen, men med ett leende på mina läppar och tårar i mina ögon så är jag stolt att kunna säga att jag inte ångrar en sekund jag har spenderat med dessa människor. Det känns inte rätt att vi ska splittras, jag kom till klassen som den osäkra blyga tjejen och kommer lämna som en helt ny människa, som inte har svårt att säga vad hon tycker och inte känner sig annorlunda. Jag kommer helt klart börja störtgrina på skolavslutningen, och det sista jag ska göra innan vi splittras är att tacka varenda en av dom. Jag ska tacka dom för att ha gjort mig till den människa jag är idag. Och jag blir ärligt talat rädd, rädd för att tappa kontakten med alla... Sen ser jag ju självklart fram emot sommaren också, värme, sol och bad. Och alla galna vänner. Kommer bli en blandad sommar helt enkelt.