Hej alla sötnosar. Som ni kanske sett så skrev jag ett inlägg igår om varför jag var ledsen oh så. Är inte bra än, men asså guuud vilka fina vänner jag har. Hjälper mig genom ALLT. Så lyckligt lottad känner jag mig. Jaja, kan sitta och skriva nya bibeln om dom men det skulle nog ingen orka läsa.

 

Så nu kan vi väl prata om vad jag ska göra idag osv? Igår iaf så åkte jag till pappa, för att mamma och min syrra skulle till mammas kille och hans dotter fyller sju år så hon ska ha barnkalas. Och eftersom jag inte är hundra, långt ifrån faktiskt. Så ville jag bara vila.På tal om det så fick jag ju medicin först, försökte krossa den och lägga i glass. Men fyfan, sen försökte jag svälja men den åkte inte ner. Så nu har jag fått ny medicin, den kostade typ 400 men värt det. Den är ju inte god men ja de funkar väl. Ska iallafall ta den tre gånger om dagen i sju dagar, och är inne på fjärde dagen idag. Let's hope it will get better.

 

Men idag då? Härliga lördag, ska inte göra mycket faktiskt. I bloggen så verkar mitt liv tråkigt och att jag inte har vänner typ, men så är det inte! Har tuuusen fina vänner. Haha okej, känns som om jag inte behöver förklara det. Iallafall, visste ni att bloggen snart fyller ett år? Gud va kul, även om jag är världens sämsta på att uppdatera. Det är så roligt när man gör det, att få säga sina åsikter om saker och ting och att även blogga om helt random saker. Jag vill iallafall göra en skillnad med min blogg. Känns långt ifrån nu, men kanske få den stor? Så att folk faktiskt kan se att det kommer bli bättre. För även om det inte visas mellan raderna, så känns det som om jag ser på livet som nåt positvt.

 

Att få bra betyg, att ha något att se fram emot. Stora drömmar är viktigt för mig. Jag drömmer om att få flytta till USA och bli en makeup artist, gjort det i flera år nu. Och det går ju fort, jag kommer närmare och närmare. Helt plötsilgt kommer jag stå där en dag i en vit klänning och ha tagit studenten eller slutat högstadiet. Och då vill jag vara stolt över det jag gjort, se tillbaka och säga ''Ja det har jag upplevt'' eller ''Jag kämpade för mina drömmar, kolla hur långt jag kom''. Jag är en sån människa som sätter störst press på mig själv. Jag måste få saker gjorda, och saker folk säger kommer lätt till mig och jag grubblar över det. Men bara för att det är så har jag lärt mig att gå vidare också, att man liksom duger till. Mina föräldrar har en så stor del till det. Vet ni vad dom sa förra året när jag var oroliga för mina betyg? Jo såhär ''Men Klara, alla gör sitt bästa. Vi är ändå stolta över dig''. Nu menar jag inte att dom ej bryr sig om min framtid, för dom har ju lärt mig att blivit självständig också.

 

Men jag menar att dom säger att jag får ta det i min takt, att det inte spelar någon roll vilka betyg jag får utan att jag är deras dotter ändå. Det får mig inte att slöa i skolan, utan det gör mig faktiskt motiverad till att göra dom stolta även fast dom redan är det. För att visa folk ''JAG KAN'' om ni fattar? Senast förra veckan så fick jag en text från en kille i min klass. Vi har knappt pratat, men han skrev ''Haha, du är ju aldrig i skolan'' helt uppochner sådär. Det gjorde mig ledsen, för ingen människa har rätten att sitta och dömma mig på ett sånt sätt. Särskilt inte bakom ett meddelande, säg det face2face istället. För jag HAR mina anledningar, jag vill inte missa skolan. Och det finns så mycket mer till historien som den där killen eller alla andra inte vet något om. Bara mina föräldrar. Folk tror att dom kan säga vad dom vill, så det känns som om jag måste få förklara mig nu. Jag är sjuk ofta, väldigt ofta. Har ingen aning om varför, men så är det. Jag går till doktorn varje gång, har tagit lika många prover på 2år som en människa i min ålder fått gjort i hela sitt liv. Och jag blir trött på det. Det hjälper inte att folk sitter och sätter press på mig bakom en skärm? Jag höjde mina betyg från E till C och B på en termin, lite mindre. Och JA, jag är stolt. För när jag är i skolan så BETER jag mig bra, jag sitter inte och pratar högt, håller inte på med mobilen eller kaxar mig mot någon.Och bara för att jag, i en sån tidig ålder blev utsatt för kränkning och sånt. Hittade jag mig själv ganska tidigt, och jag är glad över det. Glad över att jag vet vem jag är idag.

 

Därför förtjänar jag lite värdighet från sånna människor också, för det gör att jag kämpar minst lika hårt som dom. Och se nu, här sitter jag och skriver en novell när jag skulle skriva om min dag. Ja så kan det bli, haha. Tack till er som läste iallafall, känns bra att ni vet mer om mitt liv nu än när ni gjorde när ni började läsa. Känner mig för att vara lite gullig och tacka min familj också, för att dom lärt mig att våga stå upp för den jag är. För att dom lärt mig inte bara att diska, eller sätta på ugnen. Utan att dom lärt mig att behandla andra med respekt. För att dom vairt med mig all denhär tiden, och stöttat mig. Känner att jag har mycket mer att lära mig, och jag lär mig inte hellre av någon annan än universums finaste familj, skulle inte byta ut dom mot NÅGOT annat i hela världen. ♥