Något som är ett väldigt känsligt ämne för mig är cancer. Inte för att jag själv har haft det, utan för att en människa som är min hjälte inte överlevde cancer. I fyra år har jag försökt att undvika snack om cancer för det har varit för jobbigt. Så därför tänker jag öppna upp mig mer i detta inlägg och ja, som sagt är det här väldigt jobbigt för mig. Anledningen till att jag skriver om just det här idag är för att jag läste en artikel, det handlade om en pappa och en dotter som båda fått cancer. Han skulle inte överleva men gjorde en insamligen så att dom kunde få pengar till en operation så hon hade en chans att övervinna sjukdomen. Han hade skrivit ett brev till henne. Ni kan läsa allt här: http://www.mirror.co.uk/news/real-life-stories/terminally-ill-dad-cant-daughter-3122851 . När jag läste artikeln så sprutade tårarna ner för mina kinder och det gjorde ont i hela mig. Jag tänkte på allt som hände min farfar 2010 och samtidigt tyckte så synd om familjen det handlade om här.

 

Jag har alltid varit en sån som tyckt synd om andra människor, även om jag inte känner den som är sjuk eller ens den som är släkt eller vän med den som är sjuk. Om jag hör att någon har dött så blir jag ledsen, jag tänker på hur den familjen ska klara sig nu, utan sin pappa, utan sin man, utan sin son. Jag menar inte att deppa ner alla med detta inlägg, men jag antar att det är som ett litet terapimöte i en text för mig. Om jag ska prata lite mer om min historia jag faktiskt skrivit om förr så fick min farfar ont i magen ett långt tag, men inte ville gå till doktorn, en gång fick han så ont att vi var tvungen att ringa ambulansen, jag var 9år så jag förstod inte riktigt vad som hände. Ett tag efter fick vi reda på att han fått cancer i magen. Dom sa att det fanns en chans att han skulle överleva så han fick gå på behandlingar.

 

Jag kommer ihåg en gång, jag satt där bredvid hans säng och maskinen som droppade cellgiftet i honom. Jag såg min farfar ligga där så sjuk, så smal, så blek.. Men leendet på hans läppar fanns kvar. Visste inte vad riktig smärta var innan det hände honom. Han blev värre och värre, han tynade bort, och kunde inte ens resa sig upp ur sängen på slutet, han var 65år, han var inte redo för dethär, och jag var inte redo för det heller. Jag kom dit mindre och mindre, jag såg inte honom för jag klarade inte det. Jag låtsades att allt var okej även om det var allt annat än det. En gång i skolan så sa några killar nånting, jag bröt ihop, jag grinade och skrek ''JA MEN MIN FARFAR KOMMER KANSKE DÖ SNART''. Dom orden, dom tankarna, det var så svårt. Sen kom den dagen, en skoldag, mamma och min syster kom till skolan, med tårar i ögonen och svårt att andas. Jag ville inte gå ut dit, jag ville inte höra att min farfar inte fanns mer. Jag gick ut, dom berättade och jag föll ihop, jag skrek ''neeeeeeeeeejneeeeeeeeejneeeeeeeeeeej'' och alla i klassrummet kollade på mig. Sen dess har jag tänkt på min farfar varje dag.

 

Jag har börjat köpa saker som donerar pengar till cancerfonden osv. Och jag ska nu köpa något ifrån http://shop.ungcancer.se/ . Där alla pengar går till forskning. Om någon av er som läser det här vill ha stöd, eller om ni bara vill prata så finns jag här.

 

Kik - Klarabieberfrank

Facebook - Klara Maria Frank

Mail - [email protected]